Det känns som att jag leende står på ett järnvägsspår och hör tåget närma sig.

Och jag hoppas på något vis att jag inte blir träffad, att tåget inte är på väg mot mig, att det inte mosar mig i superfart, eller att det helt enkelt bromsar när föraren ser mig stå där med mitt fåniga leende. För det är så mycket nu, så mycket att göra, så mycket att plugga, att jobba, att planera. Och jag skriver tenta om några dagar men försöker att inte känna av stressen, vilket gör mig desto mer passive aggressive. Däremellan är det mycket jobb som helt plötsligt blev mycket krångligare. Och nästa vecka åker jag till staden som skriker hem och innan dess skall jag hunnit läsa in mig på skatterätten, för jag vill ju inte hamna efter. Oh no. Och som att det inte vore nog gifter sig syster snart och jag är brudtärna. En underbar post som dock inte kommer utan jobb. En möhippa skall planeras och därmellan står jag också på den blivande brudgummens sida och skall hjälpa honom med outfiten. Någonstans verkade allt detta överkomligt, men när timmarna tickar ner mot midnatt snabbare än jag hinner blinka varje dag känns saker och ting en aning stressigt. Men jag ler, och någonstans så vet jag att det är jag som är föraren. Men ändå, det är inte lätt att manövrera ett tåg när det inte finns några bromsar. Det är kaotiskt nu, och inte lär det lugna ner sig den närmaste framtiden heller. För sommaren kommer snart, och för gemene man innebär det vila. För mig innebär det en hel jävla del med all planering innan utlandsstudierna och jag ska vara på tusen platser under de tre soligaste månaderna. Jag hoppas bara att min mage orkar med allt kaffe och redbull som detta kommer att innebära.